Jag går i tusen tankar
Jag är en sådan som tänker mycket. Både funderar och bara tänker. Analyserar och bara knas tänker. Till och med min psykolog sa idag att jag är en sådan person som tänker mycket och har vettiga tankar och kan tänka ett steg före, typ fattade jag det som. Det kanske är både positivt och negativt. Om jag sitter och tänker på inget speciellt är det lätt att allt kaoset tar över tankarna och då är det lätt hänt att jag blir lite ledsen. Jag funderar på om jag ska börja skriva ordentlig dagbok varje dag eller i alla fall varannan. Det vore nog bra för mig att få ur mig saker varje dag. Men jag tänker på så mycket som jag skulle behöva ha en person som bollplank för. Helst någon av de vuxna jag litar på. Men jag vill inte belasta Helen och Suzanna har redan fått hålla mig uppe tillräckligt.
Jag vill bara få ett positivt beslut så jag kan börja leva på riktigt. Jag är trött på den dagliga ångesten och att vara nästan konstant ledsen och på min vakt. Jag är så extremt trött på att inte ha ork till att gå upp ur sängen på morgonen och ändå göra det. Jag vill kunna klara av så mycket i skolan som jag faktiskt gör egentligen.
Det känns som om det egentligen är lite onödigt att försöka må bra eftersom jag inte kommer få göra det. Socialen vill inte det, länsrätten vill inte det och antagligen så vill inte kammarrätten det heller. Jag är inte värd att finnas till.
Jag vill ju bara.. leva. Är det för mycket begärt?