Lillis on the loose

Hösten är verkligen här. Igår morse var det så kallt att jag var beredd att gå in igen så fort jag gick ut till cykeln. Gula löv som regnade ner över mig på vägen till och från sjukhuset. Jag tycker om hösten. Alla färger, dock tycker jag det är väldigt mycket för lite röda löv. Bitande kyla som gör att man bara längtar tills man få komma inomhus och göra sig en kopp te och krypa ihop under en filt. Läsa en god bok och sitta och skriva på sin egen bok.
Höstlov är det ju nu också. Har inget mer än terapin inbokad förens på fredag när jag ska gå upp tidigt och ta 9:10 tåget till Göteborg och min älskade Louise!
Nej nu ljög jag lite, ska ju försöka få en tid på vårdcentralen på måndag också. Måste få en lösning på min mage. De måste ge mig ett mirakelpiller så min mage slutar krångla som den gjort i över ett år nu. Jag pallar inte mer!
Ångesten har varit lite lättare de senaste dagarna men råttorna biter fortfarande för mycket vissa stunder för att jag ska orka. Jag vill få bort den helt. Jag vill inte leva med den som ständig följeslagare. Det jobbigaste är när jag inte vet varför den kommer. När jag ätit eller reagerat på något så vet jag ju varför, men när den bara smyger sig på mig sådär. Det lever jag gärna utan.
Jag försöker verkligen men det är svårt. Jag ser liksom inget ljus. Jag har ljusglimtar men de försvinner väldigt lätt och ofta. Jag driver mig till det yttersta för att orka, därför vill jag egentligen inte ha lov fast jag vet att jag verkligen behöver det för att hämta kraft.
Nu blir det sängen en stund till. Råttorna har redan börjat med sitt bitande.
Håll om mig och säg att allt kommer bli bra!

Sandra som skrev en kommentar till mig: Jo jag är Jennys lillasyster :)

Så har man varit med på sin allra första körkonsert! Helt totalt jävla underbart! Jag var så nervös att jag mådde illa och inte kunde äta. Hjärtat slog i hundranittio och knäna skakade. Jag trodde jag skulle ramla omkull eftersom knäna var som gelé. Men jag klarade det! Det var helt underbart! Jag vill göra det igen! Hela tiden! Så vill jag leva mitt liv. Men snart är det dags igen, i början av december är det konsert och sedan luciatåg och allt sånt där.
På torsdag ska jag ha sånglektion igen äntligen! Var ju så sjukt länge sedan känns det som. Ska bli så skönt att ta ton igen. Inte för Anneli dock för hon är fortfarande sjukskriven, men för Magdalena som sjunger så grymt bra. Jag är positiv inför torsdagskvällen. Det kan inte bli annat än bra!

Vart har ljuset tagit vägen? Solen lyser från en nästan klarblå himmel men jag ser ändå bara mörker. Det enda jag vill göra är att sätta mig ner i ett hörn och gråta. Jag behöver verkligen det. Men vem kan trösta mig? Vem kan få bort allt det hemska som sker och allt som är jobbigt? Vem kan hjälpa mig med det jag verkligen behöver?
Förlåt mina änglar! Det låter som om ni inte räcker till, men tro mig, utan er hade jag inte suttit här.
Men jag är så less på den dagliga ångesten som äter upp mig inifrån. Hur länge ska man tvingas orka?
Jag har lovat, det vet jag, men hur ska jag kunna hålla ett löfte som jag kanske inte vill hålla? Jag kanske inte VILL fortsätta leva och försöka få det bättre när jag vet att jag aldrig kommer få det. Jag orkar inte fler bakslag.
Jag är trött på att mitt mående och min situation bagatelliseras. Jag mår inte bra! Fattar ni inte det!? Jag skulle ju inte överklagat beslutet om jag inte verkligen behövde det!
Råttorna biter i bröstet och jag orkar verkligen inte mer. Ta bort dem! Få dem att försvinna för alltid!
Ge mig mitt liv tillbaka!!!

Vad fan är det jag håller på med? Varför är jag så jävla korkad att jag gör det? Jag vet ju vad det kan leda till. Jag tycker mest synd om min syster som hade köpt godisburken till mig när hon var i Barcelona. "Happy Pills" står det på den. Jag tycker den är jätte söt. Det är mest synd om henne eftersom hon köpte något till mig som jag ändå bara spolar ner, så att säga.
Det sista Sara sa innan hon gick igår kväll var: "Gör inget dumt!" och ändå så gör jag det!
Jag tänker inte lova att inte göra det igen, om jag skulle lova det och sedan inte hålla det vore det hemskare än vad jag gjorde. För många har redan fått blivit besvikna på mig. Hur ska jag någonsin kunna se Sara i ögonen igen?
Värre svikare än mig får man leta efter! Jag ska aldrig mer lova någonting för jag håller det ju bevisligen ändå inte! Jag ska försöka låta bli i alla fall, det är väl inget löfte som kan brytas?
Och så kommer monstret hem ikväll också och det gör ju inte saken bättre! Men jag ska på stan med min syster och handla lite. Hoppas på att hitta en klänning och ett par nya byxor och lite smink. The shopoholic is on the way!

Ensam hemma till på lördag. Skönt! Då kanske jag kan försöka leva ett normalt liv i en hel vecka. Jag kan låtsas att jag är som vilken normal tonåring som helst. Veckan som kommer blir rätt lugn. Ska ringa länsrätten på tisdag och se varför det tar sådan tid med beslutet. Sen vill jag gå på stan på onsdag. Någon som är på? Måste leka med Rebecca någon dag också.
Åh! Jag vill vara normal! Jag vill vara smal! Jag vill lyckas med någonting! Jag vill.. bara leva! Begär jag för mycket nu? Urs jag mår illa av mig själv!
Nu måste jag skriva lite på boken så den blir klar någon gång inom det närmaste seklet.

Idag är en sådan där dag när jag bara skulle ha vänt mig om när klockan ringde och somna om och inte vakna förens det var dags att åka till kören. Impulserna kommer. Jag orkar inte. Ska jag stå emot eller bara låta dem styra? Jag vet att jag inte är värd mer ändå. Det har hela världen redan gjort klart för mig. Jag vill bara få beslutet svart på vitt. Jag vet ju vad de redan har bestämmt. Blir det ett positivt besked blir jag väldigt förvånad. Men oh så lycklig.
Råttorna biter inne i bröstet. Det gör ont. Orkar inte strunta i det längre, vill bara låta impulserna ta över. Eller vill jag det? Jag har gett upp hoppet om att kunna få leva normalt för det kommer jag aldrig få.

Idag fick impulserna ta över. Jag orkar inte mer.