Lillis on the loose

Var på Hälls och fikade med min Helen idag. Det var så mysigt. Underbart att träffa henne igen. Saga var super söt. Jag trodde det skulle bli pinsam tystnad, men ack så fel jag hade! Vi pratade på båda två om allt som varit sen vi sågs sist. Skvallrade på precis som vanligt.Och återigen fick hon mig att tänka på rätt sätt och se saker ur en annan vinkel. Jag hatar när andra har rätt innan jag ens har hunnit tänka. Men sen kommer jag ju på att hon faktiskt har rätt i det hon säger. Saga accepterade mig! Jag blev godkänd :) *stolt*
Helen blev glad för presenterna. Saga också hoppas jag, fast hon tyckte nog pappret var godast. Dreggel-Baby! Åhh, det känns så skönt att veta att någon faktiskt bryr sig om en och vill att det ska gå bra för mig i framtiden. Det är Helen som är klippan i mitt liv! Även Suzanna är en klippa! Mina klippor! Därifrån får jag kärleken som gör att jag ens orkar gå upp på morgonen. Att jag ens orkar gå och lägga mig på kvällen för att kunna vakna nästa morgon.
"...det är en rikedom, att få älska, och att älskas..."
Så sant, så sant! Jag känner mig älskad!

Så har man varit på sitt livs första studentskiva också. Det var väl egentligen inte så mycket att skryta med. Eller inte med personalen som jobbade där den var i alla fall. Kul människor var det där dock! Jag vet inte hur många drinkar det slank ner, men gott var det :) Drog rätt tidigt, gick till McDonalds och fylle-åt. Ett minimalt matkrig utbröt! Haha! Rikard var rätt dragen där ett tag! ;)

Jag köpte nya skor igen! Ett par röda. Jag var ute efter ett par röda klackskor, men åkte hem med ett par röda converse liknande skor. Men jag blev så nöjd så. Det är inte varje dag man gör ett sådant lyckat och billigt kap!

Nu är det bara en vecka kvar i skolan, eller två fast sista veckan räknas inte för då fikar vi ändå bara. Jag har redan funderat på hur blommorna jag ska köpa ska se ut. Måste försöka luska ut vilken hennes favorit färg är. Jag vill inte att avslutningsdagen ska komma. Jag vill verkligen inte det!

En av dessa få dagar då jag känner att jag är accepterad. En av de få dagar jag känner att det kanske är värt att stå ut ibland. En av de dagar när jag känner mig sedd! Änglar finns faktiskt! En ängel utan vingar kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt liv. Och snart är hon borta... Ögonen tåras bara jag tänker på det. Jag grät mig till sömns i måndags för att jag då insåg att hon inte kommer finnas kvar! Mitt hjärta har brustit! Suzanna har betytt så otroligt mycket för mig, och kommer fortsätta att göra det i framtiden också. Hon har på fem månader lärt känna mig bättre än min egen mamma har gjort på arton år. Hon och jag har pratat om allt mellan himmel och jord känns det som. Hon är mer som en mamma för mig än vad det där monstret någonsin kommer vara. Hur kan en vanlig människa lämna ett så stort avtryck? Hur kan man börja tycka så mycket om någon att hjärtat börjar blöda så fort man tänker på att det kommer ta slut? Vad gjorde hon? Varför började jag lita på just henne? Jag antar att det var det där lilla jag behövde som hon faktiskt gav mig. Att hon bara fanns. Bara att veta att någon bryr sig. Bara att få höra: "Hej! Hur är det?". Senast idag fick jag höra: "Vad fin du är!" och "Vad snyggt det blev, du passar verkligen i mörkt hår!" Jag antar att det är det lilla som jag behöver. En kram då och då. Det har hon ju sagt själv att jag inte är bortskämd med. Jag behöver inte ens säga något! Hon ser det ändå! Men hur ska jag någonsin kunna tacka henne för att hon har fått mig att orka leva återigen? Ett tack är liksom inte nog! Jag skulle kunna ge henne hela världen och inte ens det skulle vara tack nog! Hon ger mig av sin dyrbara tid som hon behöver till så mycket annat och jag vet att jag ber om för mycket. Men det blir som ett beroende när man har varit utan omtanke så länge. Då vill man ha det varje dag! Jag försöker komma på något varje dag att fråga henne om eller tala om för henne eller be henne om eller vad som helst bara för att.. för att.. ja varför gör jag det? Fylla på med energi? Det måste ju bli jobbigt i längden med mig springandes varje dag. Men hon har ju sagt det själv, om jag behöver prata så vet jag vart hon är. Men har jag ändå rätten att få mina behov tillgodosedda utan att ta hänsyn till någon annan? Får man vara så ego? Jag kan inte ens beskriva i ord hur mycket hon betyder för mig!!!! Jag skulle kunna betala ut hennes lön med egna pengar bara de lät henne vara kvar efter sommaren! Jag menar det!
Haha! Jag hjälpte henne bli lite high-tech idag! Vi kom in på bloggar och att jag hade en. Jag visade hur man gick in på min och efteråt säger hon: "Nu kan jag hålla koll på dig hela sommaren!" Så söt!
Suzanna, du kommer alltid ha en speciell plats precis här *pekar på hjärtat* Det du har gjort för mig är det finaste någon någonsin har gjort! Jag kan inte tacka dig nog många gånger! Du får mig att tänka efter både tre och fyra gånger vad gäller en massa olika saker. Jag önskar jag kunde ge dig det du har gett mig. Du får mig att le och har gett mig lycka åter. "Jag skulle vilja höra dig sjunga någon gång" Inte ens min mamma har sagt det! Men det har du! Jag lovar, när jag ska upp och sjunga någonstans så säger jag till ;) Det skulle betyda mer för mig ifall du kom än om min mamma kom. Du betyder mest för mig!
Jag kommer bryta ihop på skolavslutningen. Det där med att säga hej då är inget jag tycker om att göra.
Nej nu blir det för mycket känslor, nu måste jag gå och gråta av mig en stund.

Sånglektionen gick över förväntan idag. Anneli var sjuk så Kajsa var vikarie. Hon var riktigt rolig och trevlig. Jag kände mig trygg med henne. Det gör jag självklart med Anneli också! Jag önskar att jag hade råd och kunde sjunga en dag i veckan för båda. Om man ändå hade den ekonomin...

Så nu har man varit hemma lite drygt en vecka då. Känns underbart näst intill på vissa saker. Har hunnit med en massa saker känns det som, och än är det mycket kvar till på måndag morgon som jag måste hinna med. Jag har hunnit vara i Stockholm två gånger, sett "Rampfeber", "Urinetown" och andra gången åkte jag och Becca upp och såg "I stunden". Kul hade vi på hemvägen kan jag säga. Och i storstan också förståss.
Jag har hunnit handla massa saker på tradera.
Verkligheten har hunnit ikapp. Läkarsamtal plus både vanlig och neurologisk undersökning. Helt frisk tydligen! Haha! Pappa garvade när jag sa det. "Det kan du väl inte vara om du är släkt med mig!?"
Jag har hunnit leka massor med Karin och lämnat nästan alla presenter till alla som skulle få.
Det kändes så skönt att få se alla man ville se igen när man kom hem. Att bara få höra av Suzanna: "Roligt att se dig igen!" eller Saras kommentar: "Du har gått ner i vikt sen du åkte!" *kärlek i massor*
Pluggandet har hunnits med rätt så mycket och är nästan klart. Det sista ska finslipas imorgon och under början på nästa vecka.
Sånglektion har hunnits med och även fast jag sög kändes det underbart att vara tillbaka i den där sångsalen med min underbara Anneli.
Samtidigt känns det som om jag har miljoner saker kvar att göra. Plugga mer, städa hela mitt rum och totalfixa. Under nästa vecka ska jag träffa min älskade Helen över en fika och hon ska få sin lilla present och Saga ska få sin. Skicka några viktiga mejl måste också hinnas med så fort som möjligt. Och så ska jag hinna andas där emellan någon gång. Plus att jag ska ha nationella prov i Matte A!
Mycket funderingar har det blivit av på alla plan. Raseriutbrott och panik. Som vanligt med andra ord. Men det känns rätt bra ändå. Jag kan den delen rätt bra nu. Nu ska jag bara försöka klara av vardagen igen och få den att rulla på.
Sommarjobb har man inget heller än så länge. Får hoppas att det kommer upp något snarast! Jag pallar inte hela sommaren utan jobb!