Lillis on the loose

Det är hemskt. Jag känner att jag vill göra det igen. Då får jag något annat ont att fokusera på. Då kan jag bry mig om det istället för den psykiska smärta som plågar mig konstant känns det som. Bara ett till. Men jag vet att jag inte kan tänka så. Så är det med allt. "Bara ett till". Men det blir aldrig ett till, det blir en massa till. Och jag förstår hur svårt det är att sluta när det väl har satt igång på riktigt. Tro mig, det gör jag. Jag säger åt en av mina vänner att sluta göra det. Och så sviker jag henne så enormt genom att göra det själv. Jag har liksom ingen ork kvar att stå emot. Jag orkar knappt med skolan, eller jo det gör jag väl. Jag orkar inte med att vara hemma, samtidigt som jag inte orkar göra någonting annat. Jag får ju bara skit kastat över mig vart jag än är.

Tur att det är praktik nu i fem veckor iallafall. Jag är där för att lära mig och min handledare verkar vara världens gulligaste och barnen är så söta. Jag älskar ju barn! Kan man annat än älska dom? Jag hoppas att jag slipper undan mega förkylning i år iallafall. Det är ju inte vinter än så jag får hoppas att den inte kommer än på ett tag.

Jag vill vara liten igen. Då man slapp må som man mår. Bli, vad jag anser, utslängd från BUP. Kanske för en gångs skull bli tagen på allvar. Det blir man aldrig nu. Det är ju bara hormoner. AA eller hur! My ass att det är!

Jag vill vara liten igen. Jag är som ett barn. Jag längtar tills julafton. Jag vill ha en mamma som bryr sig om mig. Som inte bara kastar skit på mig.
Det ska bli så jävla skönt att komma iväg till England trotts att jag är så jävla rädd för flygresan. Det ska bli så jävla skönt att slippa att ens vara i samma land som henne. Om jag nu är så jävla jobbig kunde hon väl ha adopterat bort mig när jag var liten eller gjort en abort. Vissa människor förtjänar inte att vara föräldrar. Och jag vet en som passar in i mallen precis!