Lillis on the loose

Jag går Drottninggatan tillbaka till Nikolai kyrkan där min cykel står parkerad. Jag är lycklig samtidigt som jag har en stor svart klump i magen. Jag är lycklig eftersom jag snart får åka på min första riktiga resa, jag ska flyga för första gången och jag ska få hälsa på min syster som jag inte har sett på ett bra tag nu, jag är lycklig för att det är lov och jag har ett underbart lov att se fram emot. Jag går och tittar lite, jag känner mig väldigt rik eftersom jag nyss har växlat in nästan fyra tusen svenska kronor till pund, samtidigt som jag är rädd att någon ska hoppa på mig och ta alla pengarna. Det är en vacker dag idag. Solen tittar fram efter fem dagar med regn. Det blåser lätta vindar som gör att löven virvlar runt mina fötter när jag går. Men den svarta klumpen gör sig snabbt påmind. Jag har sagt hej då till mina barn. De barnen som har varit mitt allt i fem veckor. De barnen som har ropat "Malin!" så fort de har sett mig på morgonen. De barnen jag har tröstat när de har varit ledsna. De barnen jag har lekt med i fem veckor och som har varit helt underbara. De barnen som har fått mig att le dessa fem veckor. Även om jag har varit extremt trött en dag så försvinner det när man kommer dit, för barnens reaktioner är mer än guld värda.
En av de äldre tjejerna frågade "När kommer du tillbaka?"
Vad svarar man på det? Jag förklarade att jag inte skulle komma tillbaka, att jag var tvungen att gå tillbaka till skolan nu, men att jag kommer och hälsar på någon gång. Hon frågade om jag kunde komma redan på måndag eller tisdag. Men det kan jag ju inte. Jag skulle mer än gärna stanna där fem veckor till. Jag ska göra allt för att kunna hälsa på redan veckan efter lovet.
Det känns som om jag har övergett mina barn. Mina underbara barn! Jag vill inte lämna dem. Jag vill inte glömma alla de roliga stunder som vi har haft tillsammans. Bland annat idag när vi dansade i lekhallen tills jag var helt slut och de ville dansa ännu mer. Dessa stunder är guld värda! Jag kommer aldrig glömma mina barn!