Life sucks!
Livet suger. Bara så ni vet.
Jag är inte med i någon kör längre. Och kärringen hade inte ens mage att säga det face to face. Hon skickar ett mejl två timmar efter körövningen är slut istället. Ett långt mejl och hon formulerade sig trevligt som man bör men ändå, kom igen! Att inte våga säga det rakt till mig! Som ett slag i ansiktet läste jag mejlet istället. Jag vet att jag inte kan sjunga stämmor ordentligt. Jag har inte gått på kör förut så det har jag ju inte kunnat lära mig. Jag vet att jag inte sjunger fint även om hon skrev att det inte är det som är grejen. Hon skrev även att det var fel av henne att inte göra ett test innan jag fick börja, och det skrev jag tillbaks att jag höll med om, jag talade även om för henne i mejlet att jag tyckte det skulle ha varit bättre att säga det till mig. Vi går ju för fan inte på lekis längre!
Jag trivdes så bra i den där kören och kände att jag äntligen fick vara med på en liten kant iallafall. Visst, första veckan satt jag i fel stämma och andra veckan var jag sjuk och det var jag även lite igår, men jag vet att det inte är något att skylla på för att det inte går bra. Jag vet att jag inte kan. Jag kan inte såna där sånger, eftersom jag inte är troende så brukar jag inte gå på gudstjänster, jag tror inte heller på det vi sjunger men, jag får sjunga iallafall. Eller fick.
Så när mamma kom hem var jag lagom glad. Orkade inte ens bry mig om att skyla min arm. Så hon fick reda på vad jag hade gjort. Men jag orkar inte bry mig. Hon frågade om det var för kören jag hade gjort det, men det var ju från häromdagen så. Känslan jag fick efter att ha läst mejlet gjorde att jag ville göra det en gång till, DJUPT! Så det var nog tur att mamma kom hem precis då.
Jag kan ju alltid säga som jag sa till en flicka på dagiset när hon såg dom små på ena armen; "Jag fastnade i en taggbuske." Hon trodde ju på det. Men det är kanske lite skillnad mellan en femåring och min mamma. Jaja, jag har gjort det iallafall och det kändes bra för det fick mig att sluta tänka. Louise kommer döda mig om jag gör det igen men det kanske jag kan ta. Jag vill inte göra det igen men jag kan inte hjälpa det.
Jag måste till gården idag och träffa Helen. Den människan kan få mig att le inombords och få mig att glömma för en stund.
Livet suger, bara så ni vet!
Jag är inte med i någon kör längre. Och kärringen hade inte ens mage att säga det face to face. Hon skickar ett mejl två timmar efter körövningen är slut istället. Ett långt mejl och hon formulerade sig trevligt som man bör men ändå, kom igen! Att inte våga säga det rakt till mig! Som ett slag i ansiktet läste jag mejlet istället. Jag vet att jag inte kan sjunga stämmor ordentligt. Jag har inte gått på kör förut så det har jag ju inte kunnat lära mig. Jag vet att jag inte sjunger fint även om hon skrev att det inte är det som är grejen. Hon skrev även att det var fel av henne att inte göra ett test innan jag fick börja, och det skrev jag tillbaks att jag höll med om, jag talade även om för henne i mejlet att jag tyckte det skulle ha varit bättre att säga det till mig. Vi går ju för fan inte på lekis längre!
Jag trivdes så bra i den där kören och kände att jag äntligen fick vara med på en liten kant iallafall. Visst, första veckan satt jag i fel stämma och andra veckan var jag sjuk och det var jag även lite igår, men jag vet att det inte är något att skylla på för att det inte går bra. Jag vet att jag inte kan. Jag kan inte såna där sånger, eftersom jag inte är troende så brukar jag inte gå på gudstjänster, jag tror inte heller på det vi sjunger men, jag får sjunga iallafall. Eller fick.
Så när mamma kom hem var jag lagom glad. Orkade inte ens bry mig om att skyla min arm. Så hon fick reda på vad jag hade gjort. Men jag orkar inte bry mig. Hon frågade om det var för kören jag hade gjort det, men det var ju från häromdagen så. Känslan jag fick efter att ha läst mejlet gjorde att jag ville göra det en gång till, DJUPT! Så det var nog tur att mamma kom hem precis då.
Jag kan ju alltid säga som jag sa till en flicka på dagiset när hon såg dom små på ena armen; "Jag fastnade i en taggbuske." Hon trodde ju på det. Men det är kanske lite skillnad mellan en femåring och min mamma. Jaja, jag har gjort det iallafall och det kändes bra för det fick mig att sluta tänka. Louise kommer döda mig om jag gör det igen men det kanske jag kan ta. Jag vill inte göra det igen men jag kan inte hjälpa det.
Jag måste till gården idag och träffa Helen. Den människan kan få mig att le inombords och få mig att glömma för en stund.
Livet suger, bara så ni vet!
Kommentarer
Trackback