Officiella gråt och ångest dagen
Jag som brukar gilla julavslutningarna. Men inte i år. Inte den är vintern. Veronicas sista dag. Jag försöker förneka det in i det sista. Men förgäves. Jag vaknar med oro i kroppen efter att ha somnat med det. Jag vill att det ska vara en hemsk dröm jag kommer vakna ur, men så är inte fallet. Jag gör mig sakta iordning och håller undan tårarna. Men när jag ska göra klart blommorna brister det, då går det inte att hålla tillbaka längre. Då rinner dagens första tårar nerför mina kinder. Jag masar mig motvilligt iväg till skolan, försöker få tiden att stanna, men förgäves.
Efter att klassen sagt hej då hämtar jag blommorna i mitt skåp och letar reda på Veronica. När jag ger henne blommorna blir hon häpen, men glad. "Men gumman!" Då känner jag hur tårarna börjar tränga fram. Vi kramas lite och då går det inte att hålla emot längre. Tårarna rinner nerför mina kinder, det går inte att hålla tillbaka. "Inte gråta! Vi ses igen i januari!" säger hon då. "Jag kommer tillbaka antingen som lärare eller så kommer jag tillbaka iallafall, för jag kan inte lämna er! Och hon som isåfall kommer i mitt ställe är den bästa som skulle kunna ta hand om mina änglar!" Så säger hon, och mitt hjärta blöder ännu mer. Jag vill ha henne kvar. Den människan som har stöttat mig så mycket genom att bara vara. Bara finnas där. Hon läser kortet och säger "Jag kommer sakna dig ockå! Jag är glad att jag fick lära känna dig, och vi ska ta med oss allt det positiva ur det här! Det kommer bli bra!" Jag hoppas verkligen det. Hon säger sin adress och att det bara är att komma förbi om jag känner för det. Hon är världens sötaste. Efter mycket kramandes och mycket gråtande är det dags att säga hej då. Jag går snörvlande ut till cykeln. När jag åker så börjar tårarna rinna lite smått igen.
De rinner lite titt som tätt under hela dagen. Ångesten letar sig fram hela tiden och bankar i bröstet. Jag kan inte få den att försvinna.
Jag kommer sakna henne något enormt. Jag gör det redan. Tårarna bara rinner.. de tar inte slut.. för saknad försvinner aldrig.
Efter att klassen sagt hej då hämtar jag blommorna i mitt skåp och letar reda på Veronica. När jag ger henne blommorna blir hon häpen, men glad. "Men gumman!" Då känner jag hur tårarna börjar tränga fram. Vi kramas lite och då går det inte att hålla emot längre. Tårarna rinner nerför mina kinder, det går inte att hålla tillbaka. "Inte gråta! Vi ses igen i januari!" säger hon då. "Jag kommer tillbaka antingen som lärare eller så kommer jag tillbaka iallafall, för jag kan inte lämna er! Och hon som isåfall kommer i mitt ställe är den bästa som skulle kunna ta hand om mina änglar!" Så säger hon, och mitt hjärta blöder ännu mer. Jag vill ha henne kvar. Den människan som har stöttat mig så mycket genom att bara vara. Bara finnas där. Hon läser kortet och säger "Jag kommer sakna dig ockå! Jag är glad att jag fick lära känna dig, och vi ska ta med oss allt det positiva ur det här! Det kommer bli bra!" Jag hoppas verkligen det. Hon säger sin adress och att det bara är att komma förbi om jag känner för det. Hon är världens sötaste. Efter mycket kramandes och mycket gråtande är det dags att säga hej då. Jag går snörvlande ut till cykeln. När jag åker så börjar tårarna rinna lite smått igen.
De rinner lite titt som tätt under hela dagen. Ångesten letar sig fram hela tiden och bankar i bröstet. Jag kan inte få den att försvinna.
Jag kommer sakna henne något enormt. Jag gör det redan. Tårarna bara rinner.. de tar inte slut.. för saknad försvinner aldrig.
Kommentarer
Trackback