27 januari 2013
Känner bara för att bryta ihop totalt. Vill inte göra någonting eller gå någonstans. Vart jag än är så känner jag mig överflödig och ivägen och som om ingen egentligen vill ha mig där. Fast det är det förståss ingen som vågar säga rätt ut. Ingen bryr sig i alla fall så varför ska jag bry mig? Orkar inte ens anstränga mig på kören och gå dit frekvent som förut. Jag känner mig ju ändå bara i vägen och som om jag bara gör fel. Jag kan aldrig göra rätt.
Stunder som denna önskar jag att Polly vore en katt så jag slapp gå ut. Men jag tar mitt ansvar. Det är inte många dagar jag sover bort så jag slipper känna. Bara de allra värsta. Spontant känns det som om imorgon kommer bli en sådan dag. Men jag kan ju alltid hoppas på att jag vaknar på rätt sida.
Jag orkar inte med den känslomässiga bergochdalbanan. Ena stunden är allt okej, nästa stund är allt piss. Och när det väl blivit piss så vänder det sällan. Har jag tur så är känsloläget neutralt när jag vaknar nästa dag. Inte blir det bättre av att jag konstant påminns om min viktuppgång. Jag har 30+ kilo att gå ner det här året. Har i alla fall mitt löpband så de dagar jag inte gymmar powerwalkar jag på det.
Jag orkar bara inte mer. vet inte vad jag behöver göra för att det ska bli bättre, vet inte vilken hjälp jag behöver, vet inte ens vad jag själv vill. Jag har nog gett upp lite.