Lillis on the loose

Jag vet inte vad jag vill längre. Eller vad jag behöver. Vad jag behöver. Samtalsterapi? Arbetsträning? Det Avd 3 kan erbjuda mig innan arbetsträning? Lägga mig ner och dö?

Jag vill så mycket men klarar inte så mycket. Och ingen där ute förstår hur det faktiskt är. Jag får kommentarer om att jag måste ta tag i saker själv och kontakta folk, men det är ju en av mina svårigheter, och just eftersom jag svänger så mycket i mitt humör vet jag ju aldrig hur jag kommer må från dag till dag, ibland inte ens timme till timme. Folk som aldrig mått så dåligt som jag mått/mår i perioder kan aldrig förstå hur svårt det är ens att ta sig upp ur sängen bara för att gå och morgonpinka. Känner bara att ingen förstår mig. Jo, de jag känner som också är sjuka och mår dåligt. De förstår mig, men ingen annan. Just nu vill jag bara lägga mig ner och dö. För jag orkar inte mer.

Just nu är jag bara så jäva trött på livet. Har haft ångest näst intill konstant sedan i söndags. Det börjar tära jävligt på mig kan jag säga. Bara en sådan enkel sak som att plocka in tvätten igår och plocka iordning det smutsiga som skulle tvättas idag fick mig att nästan falla ihop på golvet och brista ut i gråt. Har inte haft någon livslust alls, och hade jag inte haft Polly att ta hand om så hade jag antagligen åkt ner till akutpsyk redan i söndags natt om jag nu skulle våga. Sover för att slippa vara vaken och känna något, och går långpromenad med Polly någon gång mitt på dagen. Thats it. Orkar inte mer. I kväll var jag dock tvungen att tvätta. Som tur var var den här dagen lite bättre än de föregående så jag orkade gå dit i tre omgångar så allt blev klart. Lyckades orka bädda om i sängen och duscha så jag kan lägga mig helt ren mellan de nya rena lakanen. Om ändå resten av lägenheten inte såg ut som ett helvete så vore det bättre. Men det får jag väl ta allt eftersom under veckan. Men jag orkar bara inte. Vill få ett slut på det här. På något sätt, och snart bryr jag mig inte om vilket sätt det sker på.

Sitter här i min rosa onepiece med min jävla äckliga ångest.

I två dagar har jag supit bort min ångest på Örebro Pride festival. Hade kul som fan men samtidigt kände jag bara för att gå hem eftersom jag kände mig så jävla äcklig. Äcklig att titta på! De kläderna jag hade ska man bara ha om man är smal.

Tills nästa år ska jag vara smal i alla fall. Nog fan ska jag kunna gå ner 20 kilo på ett år! Annars är jag ju fan totalt jävla sopig! Nästa år ska jag vara smal och helt bra på priden. Jag bara ska det.

Fast det har ändå varit en bra helg. Bara man trycker undan all jävla ångest och skit så går det ju att leva normalt. Jobbigt bara när man slappnar av och allt kommer ikapp en igen med dubbel styrka.