Lillis on the loose

Jag trodde jag skulle kunna hjälpa mig själv lite i alla fall. Jag trodde jag skulle kunna få unna mig något lite extra en enda dag, men nej då. Det blir till att ta konsekvenserna återigen. Andra gången den här veckan, och två gånger förra veckan. Det blir fan inte roligt att komma till A på onsdag. Jag ska ju sluta med sånt där, sluta med bestraffningar. Försöker få bort alla äckel känslor med att lyssna på musik. Det går bra mellan varven, men den där enda tanken ligger kvar i mitt huvud och det jag nyss ätit känns som om det ligger bak i svaljet redo att komma upp igen. Äcklas något enormt, och det är den där enda tanken som bankar i huvudet på mig. Jag vet vad som måste göras. Jag drar bara ut på det så länge som möjligt.

Jag borde vara glad. Eller, jag är glad. Men det är svårt för mig att se till det som är bra när min bästa vän ligger på sjukhus uppe i Luleå, ca 150 mil ifrån mig, och mår så jävla dåligt. En skadad nerv i buken efter en galloperation. Det var ju inte riktigt det man hade förberett sig på, speciellt inte eftersom det är ovanligt att det händer. Och jag kan inget göra mer än att sitta på andra sidan en sketen telefon och inte veta vad jag ska säga. För vad säger man till sin bästa vän när det låter som om hon blir mördad? Nu vet jag ju att hon inte blir det som tur är, men det är så det låter. Så fort min telefon ringer hoppas jag att det inte ska vara hon som ringer, för gör hon det så betyder det att hon har så jävla ont. Och jag vill inte att hon ska ha ont. Jag vill kunna vara hos henne, hålla henne i handen och säga att allt kommer bli bra. Istället är det 150 mil emellan oss och jag kan inte göra ett piss. Eller, för henne betyder det mycket att hon kan ringa precis när hon vill, och det gör mig glad. Men samtidigt, jag skulle vilja kunna göra så mycket mer. Önskar att jag skulle kunna göra allt bra så hon bara fick komma hem och vara frisk. Jag vill att hon ska ringa om hon känner att hon behöver det, för jag finns alltid där för henne vad som än händer, och jag vet att det är samma sak åt andra hållet. Läkarna vet inte vad det är för fel men har en del saker som de kan testa eller vad man ska kalla det. Även om det är en riskfylld operation om den går fel så är det en sån jävla bra operation om den lyckas. Lyckas den så kan hon komma hem efter ett par dagar. operationer är aldrig trevligt, men jag vill bara säga åt läkarna att de ska skicka henne till Umeå så någon jävligt bra läkare kan genomföra den där operationen så hon blir frisk. Jag vill ha min Lojsen frisk. Vi har ju våran resa inplanerad sen länge som vi båda sett fram emot så länge. Den är om en månad, och tyvärr tror jag inte att vi kommer lyckas ta oss iväg på den. Om nu inte läkarna genomför operationen och den lyckas. Då kan vi åka. Då kommer vi åka. Och jag bryr mig inte om ifall det blir hyrfilm på hotellrummet mellan teaterbesöken. Bara jag får träffa min Lojs. Bara hon är frisk.

Det som är bra som händer just nu är:
- Jag har fått byta psykolog! Yaay! Och det klaffade så bra att det blev hon som jag helst ville ha istället. Så jag är jätte glad över det. Redan efter två sessioner känner jag att det funkar. Då är det bra.
- Imorgon, 1 oktober, flyttar jag till min egna lägenhet. Även om det känns läskigt så är det dags. Närmar man sig att bli tjugotvå så är det dags. Även om jag kommer sakna att ligga i soffan och fisa ikapp med pappa.
- Den 21 oktober hämtar jag hem min hundvalp Polly. Jag ska bli mamma om tre veckor. Min lilla pärla. Vi kommer få det bra ihop vi två. Min lilla bäbis.

Men det enda jag tänker på om dagarna är min Lojs. Vet inte om jag vågar skicka sms för hon kanske har ont och inte kan svara. Jag vill inte störa. Även om jag vet att jag inte gör det. Jag känner mig bara så... hjälplös. Jag vill kunna hjälpa henne och göra henne frisk.