Lillis on the loose

Mycket och ingenting har hänt de senaste veckorna. Har ingen tidsuppfattning längre. Känns som om det var någon månad sen jag kom hem från min lilla resa, men det är bara två veckor. Tiden står still och rusar iväg på samma gång.
Min räkning fick upphöra. Det sket sig. Blev så jävla ledsen när jag kom hem från England. Det jag möttes av när jag kom innanför dörren. Sen en massa fjäsk i hela två dagar, sen tillbaka till precis som vanligt igen. Trodde faktiskt det skulle hålla i sig en vecka eller nåt, men inte då. Så jag orkade inte bry mig mer. Kastade bort åtta månader och tre veckor ungefär. Har inte koll på exakt, men något åt det hållet. Jag hade ju fått bevis på att jag inte är värd mer ändå. Fem dagar innan hon försökte få tag på mig, och det efter att min syster ringt och frågat efter mig och min pappa hade hört av sig. Då passar det att börja leta. Tur att jag mådde bra då och att pappa och Marie visste var jag var. Jag hade det jävligt bra när jag brände alla pengar på saker jag verkligen ville ha också! Så jävla najs! Fem notböcker, nio skivor och nio filmer. Bättre kan det ju nästan inte bli! Får se när jag kan åka tillbaka nästa gång.
Förra veckan klarade jag halkan också. Roligt som fan att sladda runt där ute på banan. Gjorde två piruetter, en med varje bil. Men det gick bra. Teoriproven på körskolan går bättre och bättre. Börjar vara rätt säker på att jag nog kan klara teoriprovet på Vägverket den dagen det gäller. Och börjar faktiskt tro att jag kan klara uppkörningen också. Hoppas på det i alla fall. Vill ju inte direkt kugga, det skulle kunna kasta mig rätt ner i ett svart hål på en gång. Men jag försöker tänka positivt.
Har funderat mer på att sjunga på konserten. Tror jag kommer göra det i slutändan i alla fall, även om jag egentligen inte vågar. Vet bara inte vad jag ska sjunga i så fall. "Himlen i min famn" kanske. Men den är så lång. Vill ju sjunga något som inte är så långt. Så jag slipper stå där och halvdö av nervositet. Men den är fin och passar ju rätt bra fram mot jul.
Om en månad är det julafton.
Idag tog jag ett stort steg i mitt tillfrisknande. Jag lämnade ifrån mig mitt rakblad till min psykolog. Jag är rädd. Min trygghet som följt mig i väskan i flera år är totalt borta. Samtidigt känns det skönt. Det är förvirrande. Jag vågar inte, men vill bli frisk.
På Arbetsförmedlingen går det framåt. Äntligen någon som tar det jag säger på allvar och verkligen försöker hjälpa mig. Det kan nog faktiskt bli bra det här. Jag hoppas det i alla fall. Jag är ju ärlig och hon frågar saker om hon undrar något eller om jag måste förklara. Det måste bli bra det här!