Lillis on the loose

Jag orkar inte mer längre. Det är ingen idé att ens försöka. Ingen lyssnar ändå. Ingen bryr sig. Mötet idag blev ju ändå bara en massa skitsnack. De vill hjälpa mig, men varför då inte prata med mig? Jag är snart 18! Det går faktiskt ganska bra att prata med mig istället för att prata med någon annan. Jag orkar inte mer, jag vill inte leva i den här mardrömmen längre. Det måste ju ta slut någon gång!
Jag har mina ljusglimtar men det försvinner lätt. Jag orkar inte hålla humöret uppe bara för syns skull. Det funkar ändå inte i längden. Jag uppfattas som den där glada tjejen som alltid skrattar. Folk skulle bli förvånade om de visste hur det verkligen var. Malin och Karin blev ju förvånade, de trodde inte att det var så illa. Men nu vet jag att de inte hatar mig iallafall. För isåfall skulle de inte vara så gulliga mot mig som de är.

Det är försent, kan de inte förstå det! Det är ingen idé att de försöker laga någonting. Det går inte att laga längre, det är för trasigt! Det går inte att laga mig heller, hela jag är trasig...

Allt är bara så, meningslöst!

"Spelman på taket" i söndags var iallafall rolig.

Provsjöng för en ungdomskör igår. Jag kom med! Trotts att min röst inte var helt bra sen förkylningen! Jag kom med! Jag har varit galet lycklig idag för det! En lycka som försvann ganska snabbt när man kom hem, men ändå, en lycklig känlsa som höll i sig en hel dag!

Söndagen skulle ha spenderats i en teater salong. Jag skulle sett "Spelman på taket", men på grund av stormen så gick det inte. Jag kom inte fram. Min dag spenderades på tåg. Inte så roligt. Men blev sjukt glad idag när jag ringde teatern och frågade ifall det gick att byta biljett. Blev så glad när hon svarade "Ja det tycker jag inte ska vara något problem!" Och så bytte hon bara :) Så gulligt av henne =D Så jag ska försöka ta mig ända fram till Linköping på söndag.

Är det verkligen värt all smärta?

Ingen skola idag. Dels orkar jag inte och dels är jag fortfarande typ döende av min hosta.
Jag är så trött på allt. På alla människor som endast är ute efter att skada andra. Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag är för snäll för mitt eget bästa. Jag låter folk trampa på mig. Jag är en usel människa. Jag är inte värd mer än marken de spottar på ändå. Senast igår morse sa min kurator åt mig att vända ilskan mot personen det gäller och inte mot mig själv, men jag är en sån värdelös människa så inte ens det klarar jag av! Jag sänker mig ner till en nivå där jag känner mig säker istället och där jag flyr från det onda. I slutändan får jag ju mer ont av det jag gör, men den svarta klumpen i magen försvinner. Det är nästan värt det, den där lilla stunden som allt känns bra igen.

Mamma Mia! i söndags var iallafall så underbart bra som den varit innan. Det är nästan skamligt att jag inte sett den fler gånger.

Jag måste se till att skaffa mig ett jobb...

Det blev inget Norrköping, det blev Stockholm istället. Rikard fick halsfluss. Men jag och Jossie åkte hem till Minken och Sonny och festade. Riktigt najs! Men Adde var redigt packad väldigt tidigt! Jag dansade! Då var det riktigt roligt! För jag dansar aldrig! Jag hade verkligen kul. Mycket roligare än jag haft på länge. Raketer och hela alltet hade vi också. Massa kul folk som är på party humör! Me like!

Jag känner redan när jag sitter på bussen på vägen hit att det psykiska lättar enormt. Jag känner hur jag ler inombords hela tiden bara av att få vara här. Jag skrattar på riktigt, inga skratt som måste pressas fram, utan riktiga skratt. Och jag känner att jag verkligen är lycklig! Jag vet att det är att på sätt och vis fly från problemen, men jag blir ju lycklig, iallafall för en liten stund, det är det värt. Jag orkar inte ta tag i problemen. Jag vet att det inte är länge kvar innan det är dags att stå öga mot öga med problemet, men jag förnekar det, för det gör så ont att tänka på.

Detta var ett riktigt bra nyår! Jag var lycklig för första gången på länge!